Postad i Blandat den 2011/12/28 06:08 av Jonna
Jag hatar när jag inser att jag sitter och väntar på saker.
Vänta hjälper inte.
Postad i Blandat den 2011/12/16 07:30 av Jonna
Varje gång man ser något för första gången är det facinerande. Speciellt om det är något som alla kallar ovanligt.
Men ju fler gånger man ser på det, så vänjer man sig,, och plötsligt är det som vad som helst, självklart.
Jag har alltid haft lätt för att tröttna, och finna nya vägar och saker att förvåans av. Men inte längre.
Jag minns när vi flyttade till österäng, “luftgångarna”, om de ens heter luftgångar? Men jag va 5 år, och de va helt otroliga för mig.
Nuförtiden tänker jag inte ens ordet luftgång när jag står på en. Luftgång..
Jag önskar jag hade det sinnet kvar. Att förvånas.
Postad i Blandat den 2011/10/18 11:03 av Jonna
Lycklig förvirring, hopp om det bästa och kärlek på en ny nivå.
Framkallar leenden och tidigare otänkta tankar om lycka.
Ett steg fram, två bak -Är iallafall ett steg fram.
Postad i Blandat den 2011/10/10 08:27 av Jonna
“Jag tror inte att man någonsin kommer fram till att man är på rätt plats vid rätt tillfälle.
Om man försöker döva förvirringen, slutar det alltid med ett knytnäveslag över näsan,
en flygning till rymden utan syre, och samtidigt en helt vanlig maginfluensa.”
Postad i Blandat den 2011/09/01 11:46 av Jonna
Jag är världsbäst på att vara sämst på att hålla takten uppe och skriva här med jämna mellanrum. Jag erkänner.
Det är inte det att jag inte har något att skriva, men man måste liksom minnas att man har en blogg och orka bearbeta händelser för att skriva ner något. Sådant har jag tillmestadel slutat med.
Livet rullar på och jag gissar att det går mot det bättre. Vad jag behövde inse var nog att man kan leva i ovisshet och vara lycklig samtidigt. Jag kommer alltid leva i ovisshet eftersom jag måste överanalysera sönder allt som korsar min väg, men bara för det behöver jag inte förstöra mig själv och göra allt i min omgivning trasigt. Jag kan faktiskt tro på att jag kan bli lycklig. Frågan är om jag skulle känna igen känslan och inse det just den stunden det händer. Kanske jag är det nu?
Det viktigaste är att jag inte längre är rädd. Jag tar de långa jobbiga uppförsbackarna istället för kryphålen som jag är expert på att finna.
Och jag har träffat Jonna igen.
Jag skulle vilja skriva några rader om kärlek, men jag tänker inte göra det. Jag gör inte det för att DU inte är som alla andra, och du förtjänar ord. Därför uttrycker jag mig inte angående det här, orden hade blivit svävande och det hade känts som jag sagt allt jag behövde. Jag pressar mig själv. Öga mot öga, ska du få veta.
Allt för mig! Tack o hej.
Postad i Blandat den 2011/05/08 10:38 av Jonna
“Jag lovar”
Orden som backar mig flera kilometer om de uttalas av någon som svikit mitt förtroende. Irritation, uppenbarligen.